jag vaknade hastigt upp ur min dröm om en lång, snygg och blond kille med vältränad kropp som gick i den vita sanden på Island Beach.
- Sofia Sofia Sofia!, får jag gå ut med Challe?, frågade lilla syster Sara.
jag svamlade fram några ord, för att slippa vakna helt och kanske kunna vakna upp i min dröm igen.
Det ända jag fick fram var några ord som ’’ njaeä du får inte’’.

Jag är inte riktigt säker på om hon uppfattade vad jag sa, eller om hon gjorde det fast att hon inte fick, eftersom att de plötsligt blev väldigt tyst och dystert i huset. Ingen tv stod på, som den brukade göra när Sara var hemma. Inga tassar som traskar runt på parkett golvet i stora rummet som det brukade göra när Challe var hemma. Allt var tystare än vanligt…

jag satt mig upp i sängen för att gå ner i huset för och se om allt stod rätt till, jag stack fötterna i mina rosa morgon skor och tog på min morgonrock och gick mot trapporna. Just när jag skulle ta mitt kliv ner på det andra trappsteget så hörs ett förfärligt ljud, de hördes precis som att en lastbil körde in i huset och som att hela huset höll på och gå i tusen bitar.
Jag rusade ner för och se vad som egentligen hände där nere. När jag kom ner, var varken Sara eller Challe där. Saras skor var inte vid dörren men hennes jacka var där. Men challes koppel låg inte i den lilla träkorgen på tvättmaskinen, bara hans blåa täcke. Jag kollade ut genom och såg hur en svart rök steg upp från vulkanen några kilometer bort, hela himlen var fylld med ett stort svart rökmoln. Jag började bli riktigt orolig!

telefonen ringer, det är mamma.
- hur mår ni?, frågade hon.
jag hörde att hon var orolig på rösten, och bara hoppades på att allt skulle vara bra med oss!
- inte riktigt, Challe och Sara är försvunna.
- hur vet du det?
- Sara kom upp och frågade om hon fick gå ut med honom i morse när jag låg och sov, och jag vill inte att hon går ut med honom själv, tanke på att han är rätt stark!
- jag kommer hem direkt, sa mamma och slängde på luren.

20 minuter senare, kom mamma inspringandes i vardagsrummet, jag såg i hennes ögon att hon var rädd för vad som hade hänt och allt som kan hända där ute och Sara som bara var 9 år gammal, vem som helst skulle kunna lura henne, och bara tanken på att vulkanen haft ett utbrott gör mig så rädd, och min hund Challe som jag fick när jag var 12 år, jag fick honom det året då pappa dog. Han var som en ersättare för pappa, fast ändå inte, men han var den hunden som jag älskade mest över hela mitt hjärta, och jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Jag minns i det precis hur jag mådde när jag fick honom. Allt var som i en saga. Jag hade gråtit i nästan en vecka efter min pappas bortgång, och mamma tyckte så synd om mig, och hon visste att det ända som skulle hjälpa var att jag skulle få en ny vän.

Mamma körde mig till ett gammalt stall i rejkavik, där en gammal dam kom ut och mötte oss på gården. Hon visade till en box inne i det ner gångna stallet. På en ljusblå flisfilt låg 4 hanar och 2 tikar, och diade. När jag klev in i boxen tittade en liten shetland sheepdog valp upp på mig med halv öppna ögon, som var mörkbruna. Den gamla damen sa till mig att ta upp honom i min famn. Jag lyfte försiktigt upp honom mot mitt ansikte, och han la sin kalla nos mot min hals och somna. De var i den sekunden som jag bestämde mig att det var han jag skulle ha!
på vägen hem så log han och sov i mitt knä, då och då kollade han upp på mig för och se att jag var kvar i hans närhet. Han skulle vara min nya bästa vän!

jag försökte ringa till Saras mobiltelefon, det ända som kom fram var det tutande ljudet från en telefonsvarare.
Jag klarar verkligen inte av att förlora en till familjemedlem tänkte jag för mig själv, och verkligen inte Challe, och jag kände det ändå på mig att nått var fel.

klockan närmade sig 7 på kvällen, och vi hade inte sett en skymt av vare sig Sara eller Challe. Det kände som att mitt hjärta höll på att gå i tusen bitar. Vid klockan 20.30 så knackade på dörren, och det kände som att en sten lättade från hjärtat.
Det var en polisman, han hade Challe i ena handen i ett blått koppel. Han berättade att han hittat honom vid vägen och att hade fått ett tips från några grannar här i byn att han skulle tillhöra Sofia Swart.
Det var många i byn som kände till Challe eftersom han var en sådan buse som gillade att vara själv ute på äventyr.

Jag satte mig ner på golvet och lät Challe komma fram. Han blev så glad att den långhåriga lilla svansen gick som en helikopter- propell. Han slicka mig i ansiktet, och jag kunde inte låta bli att släppa en tår. Jag var så lycklig att min lilla vän var tillbaka.

- Håll er gärna inne, om ni kan. Det är vulkanen som har haft ett utbrott, och röken är väldigt giftig om man kommer för nära. Det är rena turen att hunden klarat sig!, sa polisen.

just då kom jag tänka på Sara. Jag berättade för polisen att min syster var borta.
mamma släppte in han i köket och satt på en kopp kaffe, medans jag berättade hur allt gått till. Klockan var nog 01.00 när han gick. Han lovade att komma tillbaka dagen där på, för och se hur allt gått och om hon kommit tillbaka, annars skulle dom skicka ut förstärkning för att hitta henne.

Natten kändes som en evighet. Inne från mitt sovrum kunde jag höra hur mamma grät när hon pratade i telefonen med mormor. Allt kändes så mycket värre när mamma grät, för det är alltid hon som har tröstat mig när jag grät. Men nu låg jag bara där inne i mitt sovrum med Challe bredvid mig i sängen och hörde hur hon grät.

När jag kom upp från sängen dagen därpå, satt samma polisman nere i köket, med en psykolog bredvid sig. Det prata om Sara, och framför mamma stod en stor låda med servetter.
Det blev tyst när jag öppnade kylen, och jag hörde hur mamma börja storgråta. Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Jag satt mig ner på stolen och tog upp Challe i mitt knä. Polisen gick iväg in i allrummet med mamma, själv satt jag kvar med psykologen. Hon frågade hur jag mådde och hur jag haft det i min barndom. Jag berättade om pappa och hur mycket han hade druckit det sista åren, och hur jag såg han lida. Vi pratade i många timmar, och tillslut fick jag beskedet att Sara var död.

De hade hittat henne vid ett träd bara några kilometer ifrån vulkanen, där hon försökt ta skydd, men förgiftats av röken och avlidit plötsligt.
Jag kunde inte förstå det. Min syster, min älskade lilla syster.

Hon som jag växt upp med, som jag hade lärt allt nästan allt. Allt var bara borta, jag skulle aldrig få se hennes leende igen, hennes glugg mellan framtänderna som gjorde att det bara lyste om henne. Hennes blonda ljusa, långa och lockiga hår som gjorde henne till en ängel.